jag har fortfarande frågor , frågor utan svar. frågor som du undvikt för länge. vill du att jag ska må såhär? det verkar iallafall så och det suger. en person man en gång älskat som man iallafall hoppas har älskat en själv , ändras på en sekund och innan man hinner reagera är den för långt ifrån för att sträcka sig efter. som vanligt tänker jag hela tiden på minnen och på varför .. jag tror hela tiden att jag kommit över men när man sen börjar grina för en låt inser man att man är inte ens i närheten av att må bra. allting suger känns det som , tror jag är scizofren (helt fel stavning) , ena sekunden kan jag vara hur jävla glad som helst men en liten sak kan få mig vänta om helt och bli depp eller ledsen.
att åka iväg trodde jag faktiskt skulle hjälpa , långt ifrån problemen , ta semester från problemen. men det är ingenting man kan göra, problemen förföljer en som ett plåster vart man än går försvinner det inte. hur ska man bli av problemen då? den frågan är nog den jag vill ha svar på mest.
att prata ut hjälper för stunden , likaså att gråta en skvätt. att prata med personen det handlar om går inte har faktiskt försökt ett x antal gånger men det går verkligen inte. just nu skulle jag inte tacka nej till att göra det oavsett om det skulle göra det bättre eller sämre, för det kan väl ändå inte bli sämre än vad det redan är. är inte på botten , har varit där och ska inte dit igen. dom som älskar mig på riktigt har hjälpt mig upp, önskar du kunde vara en av dom men det är du som fått mig falla.
jag skulle göra vad som helst för en tidsmaskin så jag kunde berätta den riktiga anledningen , aledningen du eller någon annan egentligen vet. varför jag betedde mig som jag gjorde. det blir svårt efter så här lång tid men skulle verkligen göra vad som helst för ett tillfälle att bara kunna prata på riktigt med dig, som vi alltid gjorde förut. det har jag inte glömmt, som med allt annat jag inte kan glömma. vad ska man göra när man inte kan glömma någon man inser för sent hur mycket man älskar?